Min närmsta granne är tåget

Hej igen!

Nu sitter jag i köket i huset i Prangins, dvs ”hemma”. Sakta men säkert håller jag på att bo in mitt rum och känna av mina medmänniskor, men det kommer ta ett tag. Även om jag mår bra just nu, var det en väldigt turbulent början. Både flyget till Bryssel och det till Genève var … eheuuwww så när jag väl kom fram till Genève var jag redan bra tilltufsad. Ganska direkt efter att vi kommit till huset åkte vi vidare till Verbier, en alp-stad där familjen har ett hus. Behöver jag säga något mer än att det var väldigt slingriga vägar den sista biten?

Hur som helst, det var väldigt fint i Verbier och det var trevligt att se en alpby på sommaren. Vi stannade i Verbier till igår kväll och jag kan lova att vägarna var PRECIS lika slingriga på tillbakavägen… Men det var igår det, och idag är idag!

I natt sov jag alltså för första gången i min säng, i mitt (enligt mig) jättestora rum. Det är dubbelt så stort som mitt sovrum hemma och känns helt okej. Väskorna är uppackade och bortstökade under sängen, så att jag sakta men säkert kan känna mig lite mer hemma. Något som jag dock märkte ganska tydligt i natt, var tåget. Tåget är vår närmsta granne, men jag tror säkert att det blir bättre allt eftersom. Eller, jag har lixom inget annat val än att vänja mig vid det!

Nu under dagen har jag tagit det lugnt, min kropp behöver mer, mycket mer, tid att vänja sig än vad jag trodde. Så, vi åt mat tillsammans för ett par timmar sen och nu har jag varit ute lite med Gaelle (äldsta tjejen) för att åtminstone få en första blick av kvarteret. Ute mötte vi en av de svenska grannarna, en tjej i 10-årsåldern. Det kändes så skumt att prata svenska, även om det bara var ett par ord, för det känns bara fel, om det inte är på telefon.

Nu vaknar Simon från sin eftermiddagslur så om jag har tur kanske vi skall ta en liten familje-promenad så att jag får se mer. Imorgon börjar tjejerna skolan, så då kommer det bli fullt upp!

Kram från Schweiz

Utsikt från huset i Verbier

Huset