Ibland tar livet en oväntad vändning. Ibland kan det vara bra, ibland kan det vara behövligt, men det kan också vara förjälvligt, orättvist och ofattbart.
Natten till onsdag, dvs för en vecka sedan, väcktes jag av ett hjärtskärnade skrik, det var Chloé. Hon blev väckt av polisen som kom för att berätta att Lionel, hennes petit papa cheri och min värdpappa, omkommit i en bilolycka. Vi var ensamma hemma. Fullt kaos följde dagarna efter och begravningen ägde rum redan på fredag eftermiddag då det finns en regel i Frankrike att begravningen ska äga rum senast 8 dagar efter döden. Mamma kom ner och hämtade mig, jag gick på begrevningen och i lördags kväll kom jag hem.
Jag kan inte fatta hur det måste vara för min älskade franska familj, men jag tänker på dem varje dag och allt känns bara så orättvist.
Samtidigt som att det är jätteskönt att vara hemma, träffa kompisar och familj, känns det fel. Jag vill lägga ett avstånd mellan mig och Frankrike, men jag vill inte heller förtränga. Den senaste veckan har känts som ett år, eller åtminstonde som om varje dag är en månad.
Jag vill bara beräta avd Baptiste (min värdbror) sa innan jag åkte därifrån: "Johanna lova mig att du säger till dina föräldrar att du älskar dom. Du vet inte när de kan försvinna". Så snälla, berätta för era föräldrar, syskon och vänner att ni älskar dem!
