Blodigt allvar

Idag var det blodgivning för alla som ville på mitt gymnasium, "Don du sang". Jag var lite tveksam att göra det men jag bestämmde mig för att gå dit med Mélanie i alla fall (vi var de enda från min klass). Lite nervös fyllde jag i ett medicinskt frågeformulär (på franska så klart!) och sedan var det vidare till nästa station, kolla blodtryck och gå igeneom formuläret med en läkare. Inga problem!

Vidare till nästa startion, lägga sig på britsen och ta ett järnprov. Ett skick i fingret, vänta två mintuter och ja, järnvärdet var bra och sköterskan sa att jag äter en bra kost, haha. Ja, stora kanylen kom fram, "ska du verkligen kolla?" ja, jag måste ju se vad som händer. Sagt och gjort kollade jag när hon stack nålen (jävligt fet för att vara en nål) i mig, såg hur blodet strömmade och färgade slangen mörkt, mörkt röd. Jag han känna hur det lixom sög innan allt blev svart.

Fy fan vad rädd jag var när jag vaknade, jag har nog aldrig varit så rädd i hela mitt liv. En ny doktor höll upp mina ben, jag hade massa vatten i ansiktet (antagligen det som gjorde att jag vaknade), Mélanie storgrät två britsar bort och jag fattade inte var jag var.

Jag har ALLTID tyckt det är så fånigt med folk som säger eller när det står i böcker "när jag vaknade tog det ett par sekunder innan jag forstod var jag var" men det tycker jag nog inte längre. Det var exatk så. Jag mådde illa, tre ansikten stirrade ner på mig, Mélanie grät fortfarande och till råga på allt skulle jag komma ihåg att prata franska. Det är inte lätt asså.

Efter tre glas vatten, minst 10 "puls-tagningar" och en nästan-svimmning kunde jag äntligen sätta mig upp. Blodgivningen skulle ta en kvart, jag gick därifrån 1 timma och 20 minuter senare, men då hade de i och för sig fått mig att äta en macka och en snickers inna jag gick där ifrån.

Ganska oroliga väntade mina kompisar på mig utanför, inte så konstigt med tanke på att Mélanie hade kommit tillbaka till klasstrummet helt rödgråten och utan mig. Det blev inte en hel blodpåse för min del, men en fjärdedel i alla fall, haha.

Jag är trött nu, men det var det väl värt ändå, jag är ju en erfarenhet rikare!

Det som inte dödar härdar!